Jag tillhör den något äldre gruppen förstföderskor, fyllde 41 strax efter Caspers födelse. Jag har under årens lopp på olika sätt jobbat med barn, som barnvakt och barnflicka både i Sverige och utomlands, jag är utbildad montessorilärare och har jobbat på förskolor i Sverige och USA. Så när jag äntligen fick Casper var jag inte helt oförberedd om vi säger så. Men något som inget kunde ha förberett mig på är alla dessa känslor. Jag älskar denna lilla fina unge så otroligt mycket. Han gör väl inte så himla mycket mer än att äta, kräkas, kissa och skita. Men...när det där underbara leendet kommer då smälter jag fullständigt och blir löjligt lycklig. När han å andra sidan är ledsen, ja då försöker jag vända ut och in på mig för att hitta vad som felas honom.
Casper äter enbart tillskott och verkar vara väldigt nöjd med det. Jag har inte mött någon hemsk amningsfascism från någon annan än mig själv :)) Jag hade ju en massa planer på hur allt skulle vara, men det här verkar ju funka det med. Casper är en otroligt glad liten skit som förgyller en hel massa människors liv. Framförallt sin mors, fars och storebror Alexanders.
Nu måste jag nog gå och pussa på min lilla ängel...Godnatt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar